Som de flesta är jag allätare. Jag gillar alltså det mesta. Det ska vara melodiskt och fint. Det är dessutom viktigt att sångaren har en fin röst. Gillar inte när de låter gnälliga eller bara står o tjuter.
Ett annat plus är att deras låtar har bra texter. Och inte, som de flesta hiphop-låtar, handlar om våld och sex heeela tiden. Det är lite kul när deras texter skrivs på ett sådant sätt att man måste tänka efter. Vad betyder detta - egentligen?
När det kommer till själva musiken faller jag oftast för den instrumentala sorten, pop - rock - punk - metal. Jag får väl tillägga att även gillar elektronisk musik. Men musik som kräver ett band, bas - gitarr - trummor - sång, ligger mig närmre hjärtat än datagjord musik med en dansande sångare.
På min Spotify-toplista hittar vi Rise Against. Ett amerekanskt PunkRock-band.
På andra plats ligger The Scipt. Vilket i sin tur är ett Irländskt PopRock-band.
Ett band jag aldrig lyckats gilla är bandet Kent. Nästan alla jag känner, som har en musiksmak liknande min, älskar dem. Jag har försökt och försökt, men jag kan bara inte lyssna på dem. Sångaren Joakim har den gnälligaste rösten jag varit med om. Dessutom faller inte dystra stil mig i smaken. Vad jag har förstått så är Kents texter något alldeles extra. Men jag har inte kommit in i hur deras tänk är. Eftersom jag förstått Rise Against tänk, klurar klurar jag ofta på deras låtar. Och efter ett tag kommer tillslut fram till vad de egenligen sjunger om. Men med Kent är det bara för svårt. Förlåt, alla mina Kent-älskande vänner!
No comments:
Post a Comment