Blaaaah.

Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför skall jag så ofta tendera till att göra saker värre, när jag bara kan strunta i det. Ta detta inlägget till exempel. Det borde egentligen inte skrivas. Men endå likt förbannat fortsätter jag trycka på knapparna. :c
Mest gäller det väl kärlekslivet. Vet med mig att jag hållt på såhär i flera år. Men det är väl så när man är jättekär. Man (jag) kan inte låta den andra personen vara, även fast man (jag) borde. Alla behöver sitt space ibland.
Dilemmat nu: Mark lägger ner sin själ i ett skolprojekt. Samtidigt försöker han att bli klar med det några dagar tidigare än vad som behövs, bara för att kunna vara med mig.
Det är då jag ska låta honom va. För jag uppskattar att han försöker och vill inte ta tid för honom. Men så lätt är det inte för mig. Jag skickar massa meddelanden hela tiden där jag säger att jag hoppas att han blir klar snart, att jag jättegärna vill träffa honom i helgen osv. Det jag stör mig på är att jag vet att han blir stressad/pressad av det, men endå fortsätter spamma honom.
Det känns som ett beroende. Typ som rökning, man vet att man skadas av det och borde sluta, men man tar endå ett bloss när suget kommer. Det känns som ett beroende där jag hela tiden vill vara i kontakt med honom. No mather what.
Förlåt Mark. Jag älskar dig bara så mycket att jag blir tokig.