Ett ämne som stör mig väldigt mycket nu

...är min läggning. Jag går själv hela tiden och intalar mig Jag är bisexuell, Jag vill ha en flickvän. Men Mikael har alltid kallat mig bög, och sagt att jag är jätte gay. Men jag har aldrig riktigt brytt mig. Tagit det med en nypa salt kan man säga. I hans ögon har jag nog alltid varit gay.
Det var inte förens Gus påpekade det, som jag insåg att mina vänner nog faktiskt ser mig som bög. Jag fick veta att han gilla furries, precis som jag. När han visade artisterna han followade sa han något i stil med Hon gör typ bara females. Inte din cup of tea. Grejen är det att jag aldrig sagt till honom vad jag tänder på och inte. Så antagligen har han förstått det genom hur jag är, och beter mig. Hm. Eller så har jag (omedvetet) bara sagt det.

Men jag tycker att gay-fan-art är awesome. Typ gay teenage mutant ninja turtles. Och för att bara skjuta in: folk som blir upprörda över att det skulle vara incest; de är inte blodsbröder!

När jag tänker mer på det så vet jag inte om jag vill ha flickvän eller pojkvän. Jag vet inte vad jag tänder på. Jag vet inte vem jag blir kär i. Kanske har sociala aspekter påverkan på mig? Typ min pappa. Han är ju så homofob att man blir ledsen. Typ när det va två bögar på tv, reste han sig upp för att göra kaffe, med kommentaren Nej, nu måste jag gå så att jag inte spyr. Så det kanske är så att jag är mer bög än hetro, men jag vågar inte vara det. Det är alltså inget jag själv väljer, utan något omedvetet som mitt undermedvetna styr över.

Så är det där med att träffa någon ny kärlek. Där vet jag inte vad jag är ute efter. Jag vet inte ens om jag vill träffa någon. Jag känner mig inte så intresserad av att träffa en tjej. Vilket känns tråkigt eftersom jag så gärna vill ha en familj. Eller vill jag inte träffa någon, för att jag hoppas på att det ska kunna bli något mellan mig och Michael? Min sk. "internetpojkvän".

Michael är en underbar kille i USA, som jag träffade genom the Furry Fandom. Han är snäll, han bryr sig, han visar känslor, han tror på en, han är rolig och alldeles, alldeles… underbar. Men ibland känns det som att han ljuger. Jag vet inte om jag är paranoid eller om han försöker imponera på mig. Det är aldrig något som "affectar" mig. Utan det är mer saker som händer/har hänt honom. Vissa saker känns ibland näst intill otroliga. Men jag försöker inte bry mig för mycket. Jag vill veta hur han är som person när man är med honom.

Ju mer jag tänker på honom. Oss. Hoppas jag på att det kan bli något. Men jag är som sagt skrajsig för vad omvärlden ska tänka och säga. Och jag vill som sagt verkligen ha barn. Men en tanke har kommit tillbaka som jag haft innan. Surrogatmamma, om det är rätt ord. Jag menar, en kvinnlig donator. Typ jag ger henne det hon behöver, antagligen genom provrörsbefruktning, och hon ploppar ut en unge. Ja, jag vet att det är mer än att bara "ploppa ut". Så skulle tjejen verkligen kunna låta pappan och hans kille ta hand om barnet? Funkar det och så? Och om det skulle gå, skulle någon av mina kompisar vara villig att ställa upp? Skulle Michael också kunna göra det med samma person så att vi får två syskon? Alltså samma mamma. Som inte bor med oss.
Blegh. Det känns som jag gör för stor grej av det.

Men jag vet inte. Fan.

Nubbis Out