Må-bra-sms

Är det konstigt att jag älskar dig?

Kärnfamilj säger du?

Stör mig på när folk klagar på bögar och flator som skaffar barn. "Ett barn behöver en kärnfamilj. Dvs en mamma och en pappa."
Seriöst? När en ensamstående mamma eller pappa uppfostrar ett barn säger folk inget. Då beröms de snarare för att vara starka att kunna ta allt ansvar själva. Men om det är två pappor som uppfostrar barnet ska alla lägga sig i "Meeeh! Ungen behöver två föräldrar av olika kön!"
Så när blev det bättre att ha en ensamstående mamma ist för två, eller en singelpappa ist för två gifta? Jag fattar inte grejen.
Samtidigt ser vi på våra gamla barnprogram att barn med bara en förälder klarar sig bra.
Några exempel är Den lilla sjöjungfrun, Alfons Åberg, Pinoccio, Pippi Långstrump, Prinsessan Jasmine, Ru (Nalle Puh) och Mowgli.
Sen har vi ju Simba, han blir uppfostrad av Timone och Pumbaa.
Ja, länge leve "kärnfamiljen"!

Simba blir adopterad av två snubbar och ingen höjer på ögonbrynet

Tre saker jag tycker är avtändande

1. Nekrofili
2. Smärta
3. Kvinnligt könshår

Blaaaah.

Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför skall jag så ofta tendera till att göra saker värre, när jag bara kan strunta i det. Ta detta inlägget till exempel. Det borde egentligen inte skrivas. Men endå likt förbannat fortsätter jag trycka på knapparna. :c
Mest gäller det väl kärlekslivet. Vet med mig att jag hållt på såhär i flera år. Men det är väl så när man är jättekär. Man (jag) kan inte låta den andra personen vara, även fast man (jag) borde. Alla behöver sitt space ibland.
Dilemmat nu: Mark lägger ner sin själ i ett skolprojekt. Samtidigt försöker han att bli klar med det några dagar tidigare än vad som behövs, bara för att kunna vara med mig.
Det är då jag ska låta honom va. För jag uppskattar att han försöker och vill inte ta tid för honom. Men så lätt är det inte för mig. Jag skickar massa meddelanden hela tiden där jag säger att jag hoppas att han blir klar snart, att jag jättegärna vill träffa honom i helgen osv. Det jag stör mig på är att jag vet att han blir stressad/pressad av det, men endå fortsätter spamma honom.
Det känns som ett beroende. Typ som rökning, man vet att man skadas av det och borde sluta, men man tar endå ett bloss när suget kommer. Det känns som ett beroende där jag hela tiden vill vara i kontakt med honom. No mather what.
Förlåt Mark. Jag älskar dig bara så mycket att jag blir tokig.