Skrev en gång en prolog, om jag någon gång skulle skriva en historia om Andy. Well, ikväll var jag väl inte på det bästa humöret. Så jag passade på att skriva om den.
-----
”Helikoptern är här!” skrek John för att överrösta soldaternas maskingevär och tog skydd bakom en husvägg. Dalmatinern hade ett stort jack i pannan och den annars vita pälsen var nu täckt av blod. Bara hans mörka fläckar, så som den över hans vänstra öga, syntes genom den röda vätskan. Ytterligare sex man tog skydd bakom honom. Allas blickar var fästa på honom. Han såg tillbaka på dem med sina klargröna ögon. Dagen innan hade en man stupat vid ett bakhåll. De andra hade med nöd och näppe tagit sig därifrån levande. Så det var nu Johns plikt som kapten att se till att det fortsatte så.
”Helikoptern är här!” upprepade han.
”Vi måste retirera! Vi kan inte stanna här länge till!”
”Ja Kapten!” skrek de andra i kör. Allihopa såg helikoptern, och visste precis hur de skulle ta sig dit.
”Jag och Willson täcker er!” fortsatte dalmatinern och viftade med armen mot helikoptern.
”Gå! Gå! Gå!” I och med detta sprang soldaterna mot helikoptern, medan John och räven Mike Willson fortsatte skjuta. Så snart fienden tog skydd, laddade de båda soldaterna om, varpå de backade upp mot helikoptern.
John såg sig upp över axeln. Alla hans soldater var framme vid helikoptern. Bara han och Willson kvar. Plötsligt hoppade en fiendesoldat fram från sitt gömställe och avfyrade sitt vapen. Willson träffades i benet, skrek och föll till marken.
”Inte du också!” John sköt tillbaka mot uttern som skjutit hans vän. En hjälm flög iväg ihop med utterns hjärnsubstans. Därefter föll kroppen livlös ner i gruset.
”Upp med dig soldat!” manade John på, medans han lyfte upp den skottskadade räven, och slängde in honom i helikoptern. Så fort de andra tagit tag om Willson hoppade han själv in. Äntligen var de i säkerhet.
”Nu sticker...” Plötsligt blev allt tyst. Allt gick i slow-motion. Han kände hur hans rygg och bröstkorg plötsligt blev kallt. Han sänkte blicken och såg en röd fläck växa över bröstet.
”McNub är träffad!” Hörde han en annan soldat skrika. Men det lät så långt bort.
”Lyft! Lyft!”
Dalmatinern föll ner på knä. Bilden av soldaterna och helikoptern försvann. Han såg istället sitt liv passera i revy. Han såg hur han växte upp på sina föräldrars gård. Hur han efter skolan gick med i armén. Han såg sin vackra fru Elisabeth, hon höll i en liten valp. En liten son. Hans son. Andy. Johns sista minne med sin son spelades upp för hans ögon.
”Hej Andy.” Han klappade sin son på huvudet och satte sig intill honom på golvet.
”Heej pappa!” Andy fnissade och flinade med sina mjölktänder.
”Åh, vilken fin bil du har där.”
”Ja, jag fick den av herr Wisson.”
John log mot Andy. Herr Wisson var egentligen herr Willson, eller som han kände honom. Menig Willson. John suckade, precis på samma sätt som Andy skulle till att göra i framtiden.
”Andy, armen ringde just. Jag måste åka ikväll.”
Den lilla valpen såg upp på sin far med stora chockade ögon. Det högra ögat hade fått Elisabeths blå ögonfärg, medan det vänstra Johns gröna.
”Men pappa! Min födelsedag är snart.”
”Jag vet Andy. Jag kommer vara tillbaka tills dess.”
”Lovar du?”
Fadern omfamnade sin son.
”Jag lovar.”
”Förlåt... Andy...” viskade John. Sedan blev allt svart.
Telefonen ringde. Andy vaknade. Två signaler. Varför svarade inte mamma? Tre signaler. Dumma telefon. Fyra signaler. Mamma svarade. Den lilla valpen vände på sig. Nattlampan på nattduksbordet lös och skapade fjärilar i regnbågens alla färger. De dansade sakta över väggen. Undra vart de var på väg. Han hade fått lampan av sin pappa. Han tyckte om den lampan. Andys blick fastnade på en rosa fjäril. Den hade ungefär samma rosa färg som hans högra öra. Fjärilen flög över väggen och förbi klockan, vars lilla visare stod på tre stora på två. Den lilla dalmatinern tänkte så det knakade. Då måste klockan vara kvart över två på natten. Han gäspade.
Dörren öppnades. Mamma Elisabeth stod i dörröppningen. Andy såg mot henne med trötta nyfikna ögon. Hon hade knappt några fläckar alls, till och med hennes öron var vita. Elisabeth gick tyst fram till sängen och satte sig intill sin son. Hennes tass sträckte sig efter honom och smekte hans kind. Han var så lik sin far, han hade till och med en fläck över ögat som John, fast på andra ögat. Lilla Andy vred på huvudet när han såg en tår rinna ner längst sin mammas kind.
”Gråter du mamma?” Han lät förvånad.
”Varför gråter du?”
”Andy...” Hon tog hans hans.
”Det var pappas kompis Mike som ringde. Herr Willson.” Hon svalde.
”John... Pappa har skickats vidare på ett nytt uppdrag.”
”Men han kommer väl hem till min födelsedag, mamma?” Andy lät nu orolig.
”Jag tror inte det gubben.” Hon snyftade till.
”Han kommer inte komma hem på länge.”
En tår rann ner längst mammas kind, så den lilla valpen kramade henne.
"Åh shit, nu hörde han säkert att jag prata med mig själv. Så blir jag väl tvungen att hälsa. Bleh." Sekunden efter såg jag att killen som satt på bänken, var Mark!
Annat att berätta är väl att jag och Mark fortfarande är tilsammans! Brukar tycka att det är lite småfånigt, när folk uppdaterar sin status på facebook om hur många månader de varit tillsammans. 1 månad yay! 2 månader yay! Men nu när man själv är där kan man inte låta bli. Så igår... förrgår, den 19 februari, var min och Marks 3 månaders dag! Vi har alltså gjort en fjärdedel av ett år. Inte för att det är någon större mening att räkna månader och år. Som det känns nu vill både jag och han vara tillsammans för alltid. Säger inte att vi kommer vara det, men båda vill och hoppas. Därmed har, hur lång tid det gått, ingen större betydelse.