Mina vänner

När jag planerade detta inlägget gjorde jag en lista på mina vänner. Såklart blev det runt tio pers, som jag tyckte var värda att nämnas. Men med mer eftertanke sållade jag ner listan till fyra. Skillanaden mellan dessa fyra och de andra, är att de känner mig bäst. De förstår mig bättre än andra. De klagar aldrig på mig. De begär inget av mig, och försöker aldrig få mig att ändra på mig. Utan snarare utvecklas. Ni är som två bröder och två systrar för mig.


Mikke

Som Gustav sa, det jag och Mikke känner för varandra är äkta bromance. I sexan (möjligtvist mellan femman och sexan) började jag och Mikael umgås. Eftersom båda två bodde i Gullbranna kom han ofta hem till mig. Blyg och osäker som jag var, var jag aldrig säker på om jag verkligen ville vara med honom. Ofta kom han till oss på sina inlines och frågade om vi kunde hitta på något. "Jag vet inte" brukade mitt svar vara "mamma o pappa är ute och går". Energiknippet Mikke stack då iväg på sina blades och mötte upp mina föräldrar, varpå han frågade om han fick va me mig. Jag antar att det som drog honom till mig, förutom min charm, var mitt nya spel Halo. Åh, vi har lagt ner oräkneliga timmar, han och jag, på det spelet.
En annan sak jag aldrig kommer glömma, var efter att vi spelat brännboll i Laxvik med skolan. Både jag och Mikke skulle gå tillbaka till Gullbranna, så vi traskade på som de glada oskyldiga pojkar vi var. Plötsligt blev det tyst mellan oss. Vi höll hand. Ingen av oss visste vem som tagit tag i den andra. Men ingen av oss hade heller något emot det. Det hann till och med cykla förbi en gubbe, som glodde väldigt länge efter oss, innan Mikke påpekade vår gest, och vi båda släppte.
Mikke är nog den person jag beundrar mest, på vår blå planet. När vi gick i sexan såg han ingen framtid för sig själv, och det bästa jobbet han kunde komma på åt sig själv var gatusopare. Under tonåren förlorade stackaren båda sina föräldrar, och drog därefter på sig diabetes. Jag tror att sorgen han kände därefter förde oss närmre varandra. För jag gav honom allt mitt stöd, så fort och närsomhelst han behövde det.
Ett par år därpå gick han och blev tillsammans med min lillasyster. Detta tog väldigt hårt på mig, eftersom jag förlorade så mycket tid med honom. Och det var särskilt svårt att både behöva svara telefonen, och öppna dörren, och veta att Mikke skulle stå där och fråga efter Annie, och inte mig. Så det var under denna tiden jag hade min "Emo-period". När det väl gick över tog det slut mellan dem och Mikke förälskade sig med Eleine. Nu är han förlovad. Han har fast jobb som undersköterska. Han har en egen Volvo S60. Jag beundrar honom verkligen. Min gatusopare Mikael. <3

Han är den där personen som alltid ser till att våra galna ideer blir av.


Gustav

Från sexan fram till mitten av nian, var Gustav en nobody för mig. Han var kompis med Nicki, precis som jag, och hängde alltid ihop me Patrik. Dessutom satt han alltid och läste. Gosh, vilket liv. Brukade jag tänka.
Plötsligt en dag i nian satt han där. Ihop med tjejerna. Mina tjejer. Mitt tjejgäng. Vafan? Det var inte så att jag hade något emot det. Jag vart bara förvånad över att han kom från ingenstans. Antagligen hade han och Frida träffats genom tyskan, för Gabbe fösökte para ihop dem så gott hon kunde. Gustav verkade som en glad prick, där han satt o skojade med tjejerna. Men ack, han verkade inte vara den jag trodde. Gustav hotade mig med att han skulle bryta min nacke, eller bara slå mig. Probably för att impa på tjejerna. Well, anyways.
Ett tag senare skulle vi ha idrottsdag för lågstadiet. Så alla skulle dela in sig i grupper, två om två. Jag vände mig i desperation mot Mikke. Men den jäveln hade redan parat sig med Jesper. Alla andra hade också parat ihop sig. Utom en. Gustav. Gympaläraren tittade på oss och sa till oss att ta tiden på ungarna som sprang runt Hammarsberget. Gustav däremot vände sig mot mig och viskade med sin iskalla röst Jag ska knäcka din nacke, varpå jag tror han slog till mig.
Att spendera ett par timmar med Gustav bytte helt min bild av honom. Han va inte elak. Han va cool och rolig. Han skulle bygga ett hus av pankakor, för de fattiga barnen! När skoldagen började dra sig mot sitt slut, bjöd han hem mig till sig. Det var början på något fint. För resten av den sommaren var vi nästan hela tiden. Sov över hos varandra, spelade spel, tittade på Naruto och drömde om att göra världens coolaste flashfilmer. Det var tider det!

När det är något man inte förstår, vill ha förklarat för sig, eller bara vill ha tips på awesome stuff, då vänder man sig till Gustav. För han är smart, och förbannat cool!


Frida

Efter att jag förälskade mig i Gisela, lärde jag sakta men säkert känna hennes bästa kompis, Frida. Hon har alltid känts som "ledaren" (om man ska utse en sån) av vår grupp, för mig. För det har alltid varit hon som tagit tag i saker och tring. Har vi planerat filmkvällar, ja då har Frida alltid varit först med att erbjuda sig att hålla i det. Om inte har hon tyckt att vi ska vara hos mig, vilket det oftast blivit.
Första gången jag var själv med Frida, var en gång när vi skulle ha en tidig filmkväll. Jag följde med henne hem efter skolan. Ja, jag fick åka Eldsbergabussen! Hemma hos henne, tog vi oss något att äta, varpå vi gick ner i källaren och spelade datorspel. Det började med The Sims 2, följt av Worms Armageddon. Att spela spel med Frida är bland det roligaste jag varit med om, eftersom hon förr eller senare flippar ur. För mycket på en gång med för mycket knappar. Ja det klarar stackars Frida inte av. Så jag brukar driva med henne för hennes otekniska skills. Men hon kan så mycket annat som inte har med teknik att göra. Det kanske inte är saker jag skulle vilja kunna, men det är endå häftigt. Hon är en äkta djurvän och kan hur mycket som helst om alla möjliga djur. Hon vet dessutom hur man sköter om en bondgård!
Nu läser hon på högskolan och lär sig massa andra skumma saker, men jag tror att om hon slutför utbildningen kommer hon få ett nice jobb!

Hon är den personman ringer när man behöver någon som lyssnar och pratar vett i skallen på en, samtidigt som man får sig ett gott skratt!


Gabbe

När jag gick i lågstadiet gick det en tjej i parallellklassen. Hon utmärktes på det sättet att hon var ett huvud längre än alla andra, och hår som räckte ner till anklarna. Hon hette Gabriella (stavningshjälpen föreslår Gallskriker XD) och hängde alltid ihop Mimo. Våldtäcktsman som jag var när jag var liten jagade jag alltid tjejerna för att pussa på dem. Det var inte för att jag gillade dem, utan för att de började skrika o springa sin väg när jag kom inärheten. Jag tog det som en lek. Well, jag jagade Gabbe och Mimo väldigt mycket som liten.
När vi började sexan kom jag och Gabbe i samma klass. I och med att jag lärde känna Gisela och Frida, lärde jag även känna Gabbe. Jag tror vi två fick en speciell connection, i alla fall när vi kom upp i åttan nian. Vi umgicks hela tiden, ofta även efter skolan, så lärarna började tro att vi var tillsammans. Men det var vi inte, vi var the brothers Dino & Muppen.
Smeknamnet Muppen kom till när jag hade "långt" hår. Gabbe skulle hämta mig, eftersom vi skulle till en pingisturnering. När hon gick mot dörren kikade jag fram i fönstret. Eftersom det fortfarande var morgon, hade jag ljuset i ryggen, och endast min silluet syntes. Därför trodde Gabbe att det var en stor fluffig mupp. När hon berättade det för sin mamma, skrattade denna och kallade mig Muppen. Sedan dess har det varit mitt namn hos tjejerna.
Gabbe kan vara lite svår att få tag på emellanåt. Ibland kan det gå flera veckor innan man hör från henne. Men det är alltid värt väntan, för man har aldrig en tråkig stund med henne.

Hon må inte vara den klipskaste, men däremot den roligaste. Vill man skratta tills man får ont i magen, ja då ska man umgås med broshan Dino.