Han tryckte in den slitna hissknappen. Det pep till och siffrorna på displayen ovanför dörren började ändras. Med en lätt suck han lutade sig mot väggen intill. Det var inte direkt stadens snabbaste hiss. Men han väntade hellre än att behöva ta trapporna ner de tio våningarna, som det var till markplan. Han stod i korridoren till ett av höghusen vid utkanten av centrum. Det var ett relativt lugnt område, mest gammalt folk. Men eftersom det inte var några stora lägenheter, var de billiga, vilket lockade de yngre. Inklusive honom själv.
Ett svagt bullrande hördes när hissen kom upp till hans våning. Med en lätt gäspning tog han ett steg fram mot dörren. En dalmatin tittade tillbaka från reflektionen av honom själv. Han var strax över tjugo år. Några små fläckar var spridda över kinderna och en stor över höger öga. Det ögat var blått som himmelen en klar sommardag, medan det vänstra ögat var grönt som en sommaräng. Örat på vänster sida hade fått den svarta färgen som befläckat hans kropp, men det högra hade på något okänt vis fått en skrikrosa färg. Något han lärt sig leva med och faktiskt tycka om. Det plingade till och dörraren öppnades. Han möttes han av uttern Sarah. Inte helt förvånadne eftersom hon bodde en våning under honom. Hissen hade alltså stannat på hennes våning innan den kom upp till hans. Hon hade på sig en kort blå klänning som förstärkte färgen hennes hennes klarblå ögon. Utanpå hade hon en mörk kofta. Över armen hängde en svart liten handväska. Troligtvis skulle hon ut och roa sig med sina väninnor.
"Hej Andy! utbrast hon med ett leende."
"Tja", svarade dalmatinern och klev in i hissen.
Andy kände sig lite osäker på om han skulle göra något mer. Skulle han kanske skaka hand med henne? Sarah visste nog vad han tänkte, för hon var snabb att luta sig fram mot honom med öppna armar.
"Hur är det med dig?" frågade hon nyfiket och omfamnade honom. Andy besvarade varmt kramen och svarade med ett leende:
"Allt är toppen." Han släppte henne. "Det känns som att jag äntligen fått allting att rulla tillslut. Hur är det med dig då?"
"Jag har faktiskt ingenting att klaga på!" svarade hon och skrattade. "Det känns lite konstigt, nästan för bra för att vara sant."
Andy log.
"Jo, jag förstår vad du menar." Han sneglade på knapparna för att se om hissen skulle gå till bottenvåningen. Den gröna kappen med ett B på lös.
Uttern gav ifrån sig en suck. "Varför ska hissen vara så slö? Det är ju så att man överväger att ta trapporna."
Dalmatinern fnissade till och bytte samtalsämne "Jag måste säga att du är väldigt fint klädd. Ska du ut med någon?" Han såg på henne att hon rodnade en aning.
"Äsch, de här gamla trasorna?" Hon borstade bort ett hårstrå från koftan. "Jo, jag ska träffa några kompisar. Sen ska vi sticka bort till centrum och 'Blue Fox'."
"Vad trevligt!" Han hade bara varit där ett par gånger. Det hade blivit det populäraste stället i stan.
"Men du ser inte så pjåkig ut du heller." Hon tittade en extra gång på hans skor och log.
Andy följde hennes blick och tittade ner på sig själv. Idag hade han försökt få en ledig, men ändå någorlunda stilig, stil med sina basketkängor, som gick i samma illrosa färg som hans högra öra, ett par blå slitna jeans och en svart skjorta.
"Hehe." Andy vickade lite på ena skon. "Alex valde ut dem."
Just när han sa det plingade det till och dörrarna öppnades till bottenvåningen. De båda gick mot utgången och Sarah fortsatte:
"Ja just det! Hur är det mellan er två?"
Med ett leende höll Andy upp sin vänstra tass, och blottade ringen som satt runt hans finger. "Förlovade sedan en månad tillbaka."
"Nej vad kul!" Utbrast uttern. "Herregud grattis! Att det var så länge sedan jag träffade er. Jag måste verkligen ha jobbat mycket den senaste tiden."
fortsättning föjer...
Fick för mig att jag ville skriva lite om Andy och Alex. Det som händer i denna lilla um.. novell, har inget att göra med hur det ser ut mellan Andy och Alex i "verkligheten". Det är bara fiction :P
Andy tillhör © Mig
Alex tillhör © Michael
No comments:
Post a Comment