Ibland

Ibland önskar jag att jag inte är den jag är. Att jag skulle kunna ta saker bättre än vad jag gör. Inte deppa ihop när hjärtat gråter. Att kunna skärma bort den lilla rösten i bröstet. Att inte ligga sömnlös om nätterna och fundera på vart det blev fel. Vad jag sa. Vad jag gjorde. Att bara kunna skratta åt det. Tycka att det bara är fångt. Inget har ju egentligen hänt. Inget är förändrat. Allt är ju som det var igår. Utom djupt där inne.
Ibland önskar jag att min livsenergi kom från annat håll. Då kanske jag skulle orka mer. Leva för mer än den pirrande känslan i bröstet.
Ibland önskar jag att det inte betydde så mycket för mig.
Ibland önskar jag att jag inte baserade hela mitt liv på det. Något så skört. I alla fall inte när jag är omringad av folk som inte gör det.
Ibland önskar jag att jag fungerade på ett annat vis. Psykiskt. Då hade jag inte behövt skriva detta. För jag hade inte mått dåligt. Över en sån fånig sak. Jag gör det bara värre för mig själv. Jag kan se mig själv från andra ögon. Jag vet vad jag gör. Men jag kan inte stoppa mig. För den lilla rösten säger att det kommer bli bättre. Istället blir allt värre. Jag slutar lyssna på rösten. Men då ligger jag där helt ensam. Saknar. Längtar. Så jag lyssnar på den lilla rösten igen. Den vill lösa allt. Göra allt bra. Men ibland går det bara inte.
Ibland önskar jag att jag inte var så kär som jag är. För även fast det är den bästa känslan i världen. Så gör den ibland ont.